Här är en berättelse från 15-åriga Jitendra Meena, som bor strax utanför nationalparken
Ranthambore Tiger Reserve. Svenska Världsnaturfonden WWF stödjer detta projekt och delar
av Pandasäljarnas insamlade pengar kampanj 2010 går till detta projekt.
Här ska ni få läsa en berättelse från hur livet ser ut för ungdomar i Indien.

Berättelse av Jitendra 15 år, som bor i en by nära Ranthambhore Tiger Reservat

Hej! Mitt namn är Jitendra Meena, jag är 15 år och en elev i klass 6, i Government Higher
Secondary Schooli Buripahadi. Mitt hus gränsar till Ranthambhore Nationalpark.
Det finns 13 personer i min familj inklusive mina farföräldrar.
Vi äger mark där vi odlar vete, senap, sesam, hirs och en del majs för eget bruk.

Senapsfält redo för skörd

Mina föräldrar och farföräldrar arbetar väldigt hårt för att bevattna fälten och producera
avkastning. Vi har också två bufflar, som ger mjölk till familjen.
Vissa säsonger ger bufflarna tillräckligt med mjölk så att vi kan sälja en del av den i staden.
Vi äter oftast bröd bakat av vete. På vintrarna bakar vi bröd av hirs och majs.
Jag älskar hirsbröd.

Min skola

Jag går i skolan regelbundet och kommer att börja i stadens skola när jag har avslutat
klass XII. Jag vill ta studenten och få ett statligt jobb och försörja min familj.

Vi använder ved för våra dagliga behov. Min mor, syster, mormor alla går in i djungeln för
att få ved.  Men jag gillar inte detta. Jag är den yngsta medlemmen i familjen och därmed
lyssnar ingen på min åsikt - men jag har en!

Nilgai hane i Ranthambhore nationalpark

Trots alla ansträngningar vi gör finns det djur som vildsvin och antiloper som
kommer från skogen och förstör våra odlingar. Min far och mina farbröder vaktar
odlingarna under hela natten för att hålla dessa skadedjur borta. Jag antar att
vi bara kan försöka skydda våra grödor och ta hand om dem från att förstöras.

Vildsvin söker av terrängen i Ranthambore nationalpark

Tigern är det vackraste djuret i våra skogar.
Jag tror att tigern är avgörande för förekomsten av skogar.
Om vi inte har skogen i våra liv kommer jag att bli bedrövad.
Om tigern upphör att existera i skogarna då blir det ingen risk för folk att
gå in i skogarna för vedhuggning, vilket leder till anarki i skogen!
Om vi förlorar våra träd, blir det inget regn, miljön för djuren i skogarna
kommer att bli hemsk. Våra grödor är också beroende av regnet, våra liv
kommer att bli olyckliga också!
Alltså, om det inte finns några tigrar då blir det ingen skog heller!
Om det inte finns skog finns det inget regn och inget regn betyder inget liv!
Det är vårt ansvar att skydda tigrarna. Tigern är förutsättningen för våra
vardagliga behov, annars kommer vi att svälta ...!
Jag gillar det faktum att många besökare från utlandet besöker vår
Ranthambhore nationalpark för att se tigrar!
Det är en mycket stolt känsla för mig! Det är bara på grund av tigrarna att
ett litet ställe som Sawai Madhopur är känt för världen som en tigerboning!
Annars kommer vi bara vara en annan liten stad i Rajasthan, Indien.

Tiger i Ranthambhore nationalpark

Jag känner mig väldigt stressad när tigern lämnar skogen och kommer ut i våra fält.
Jag förstår inte när det finns så många rådjur inne i skogen varför den vill gå ut?
Jag antar att skogsvaktarna inte gör ett bra jobb med att ta hand om tigern's behov.
Dessutom bär våra bybor också skulden då de ger sig in i skogen ned oförminskad
styrka och sågar i trä och stör därmed lugnet i skogen och djuren störs av det antar jag ....
Och då vill de ge sig ut! Kan denna ständiga förstörelse i skogen stoppas?
För detta är vi ansvariga ... vi byborna som bor runt denna park.

Det enda sättet vi kan spara denna skog och tigrarna är genom att informera byborna
om riskerna. Vi måste gå till alla de bybor som bor runt denna park och berätta för dem
om vikten av tigrarna. Vi barn kan göra vårt lilla genom att tala om för våra föräldrar att inte
orsaka förödelse i livets väv (jeevanmay charka) genom att ta bort vad som rätteligen hör till tiger!
Denna skog behöver vår hjälp och skydd.

/Jitendra Meena

som vann första pris i en uppsatsskrivningstävling som genomfördes som en del av vårt miljö utbildningsprogram i skolor.

Berättad för Ajay Singh och Lima Rosalind
© WWF Indien, Ranthambhore Field Office.
Översatt från hindi av Lima Rosalind. Innehållet har hållits så nära originalet som möjligt.
Februari 2011